Afrika och fattigdomen

Det främsta argumentet för kapitalistiska marknadsekonomier är faktiskt väldigt enkelt, det är det enda ekonomiska system som historiskt har lyckats leverera demokrati samt hög levnadsstandard. Levnadsstandarden i de länder som har infört detta ekonomiska system (dvs. främst Västeuropa, Nordamerika och Asiens tigerekonomier) har under 200 år tjugodubblats! Vi är skyldiga vår enormt höga levnadsstandard i västvärlden till detta ekonomiska system, någonting som har glömts i debatten, kanske för att vi tar vårt välstånd för givet.

Att levnadsstandarden i länder som inte har infört kapitalism samtidigt har ökat långsamt, stagnerat eller till och med minskat är ett ytterligare argument för den kapitalistiska marknadsekonomin, inte emot, som Gustav försöker framställa det. Du säger att många människor i världen inte har råd till medicin. Har du frågat dig vad det beror på att den överväldigande människor som har tillgång till medicin lever i kapitalistiska västvärlden? Detta gäller förstås inte bara mediciner, utan all den lyx som du och jag har tillgång till. Är det en slump? Eller är det kapitalismens "fel"?

Gustav Erikssom påminner även oss om Afrikas djupa fattigdom och misär. Tror han att det åter igen är en slump att världens utan jämförelse minst kapitalistiska världsdel är världens absolut fattigaste? Är det en slump? Är det kapitalismens "fel"? Detta argument är faktiskt inte helt ovanligt bland globaliseringsmotståndarna. Jag vet inte om det beror på ren okunnighet, de kanske på allvar tror att Afrika är nyliberalt? I så fall kan jag väl upplysa er att så knappast är fallet. Afrika (söder om Sahara) har sen självständighetstiden på 1960-talet dominerats av protektionism, mycket omfattande statlig inblandning i ekonomin samt största möjliga åsidosättande av marknadsmekanismerna.

Ett flertal länder såsom Kongo, Somalia, Benin, Etiopien, Angola, Moçambique, etc. har varit klassiska marxist-leninistiska kommuniststater. Flera andra har valt den s.k. "afrikanska socialismen", det främsta exemplet är förstås Tanzania. Nästan alla övriga har förlitat sig på protektionism, tullsatser på tiotals eller hundratals procent, samt rena importförbud är snarare regel än undantag. Det finns några få undantag, främst Mauritius, Sydafrika samt Botswana. Dessa länder råkar förresten vara de med högst levnadsstandard i Afrika. Slump? Det tror säkert Gustav.

Men troligast förklarningen till detta argument är dock antagligen globaliseringsmotståndarnas blinda, dogmatiska avsky mot kapitalismen, som väger starkare än logik eller hänsyn till Afrikas befolkning. Annars skulle man väl dragit den enda logiska slutsatsen man kan dra av planekonomin samt handelsprotektionismens praktiska effekter på befolkningens levnadsstandard.

Man tillverkar inga Nike skor i Afrika, som är den minst globaliserade delen av världen, med minst antal multinationella företag. De som har flest multinationella företag och är mest globaliserade är förstås de kapitalistiska länderna. Det är förstås en slump att den förra gruppens befolkning lever i djup misär när andra gruppen lever i lyx och överflöd. Man måste faktiskt ifrågasätta vänsterns logik när ni skyller Afrikas fattigdom på Nike, McDonalds och Microsoft, när dessa företag knappast har någon verksamhet i Afrika. Det är lika vansinnigt att skylla Afrikas problem på för mycket frihandel när kontinenten har minst frihandel av alla. Till sist är det bortom vansinne att försöka förklara vårt välstånd med utsugning av Afrika, en kontinent som västvärlden faktiskt har mycket lite utbyte med. Handeln med Afrika utgör exempelvis ca en tiondels procent av USA:s ekonomi. Ändå är det ett rätt vanligt argument att försöka förklara USA:s välstånd med att de tar afrikanernas produktion.

I klartext: Afrikas fattigdom beror på dålig ekonomisk politik som gör att de har mycket låg produktion, medan vårt välstånd beror på att vi producerar väldigt mycket tack vare vårt effektiva ekonomiska system. Den moraliska skulden till Afrikas fattigdom ligger inte hos Bill Gates utan hos de korrupta politiker som har drivit igenom denna politik (samt sugit ut sin befolkning), men också hos de västintellektuella som övertygade afrikanerna att driva denna extremt icke-kapitalistiska politik.

Jag mår nästan illa när jag tänker på bortskämda medelklass ungar, uppväxta i överflöd som gör allt de kan för att förneka Afrikas folk den kapitalism som är ansvarig för deras egen välstånd och till råga på allt känner sig goda och moraliskt överlägsna när de ser den svält och lidande de indirekt orsakar. Att sätta okunnighet samt känsloargument före människoliv är bland det mest omoraliska man kan göra. Att det görs i godhetens och naivitetens namn gör inte det hela bättre. Fundera på detta nästa gång ni kommer med självsäkra argument om hur den ekonomiska politiken borde föras: Vet jag tillräckligt mycket om detta? Har jag försökt ta reda på hur det ligger till, exempelvis enkel ekonomiska fakta? Finns det en risk att jag i själva verket hjälper fattigdom bestå?

Av: Nima Sanandaji
nima.sanandaji@fmsg.org